Det finns en skröna om hur folk flydde förskräckta från biografen då de första filmvisningarna gjordes. Folk var helt övertygade om att tåget på bioduken faktiskt var på väg mot dem på riktigt! Det här är dock en myt, men det är ändå en skröna som aktualiseras med tanke på 3D-filmens intåg, eftersom det är just den känslan som vi är tänkt att få uppleva.

Det finns paralleller mellan 3D-filmen och den tidiga filmen, särskilt om vi ser till  hur narrativet förmedlas. De barnsjukdomar som filmen hade en gång i tiden återvänder nu igen med pompa och ståt!.

I filmens tidiga historia var det inte handlingen som lockade till sig biobesökarna. Det var istället attraktionen i sig som fick folk att gå till bio. Tillsammans med sina vänner kunde man se något så nytt och fräscht som rörliga bilder. Vad som faktiskt visades var egentligen irrelevant. Istället handlade det om nyhetens behag.

Detta klingar väldigt bekant för just de tredimensionella filmerna. Fokus ligger inte på att skapa ett bra narrativ, utan istället handlar det om hur 3D-effekterna används i filmen. Se bara på filmen som satte ribban för hur tredimensionella filmer skulle se ut: Avatar hade en lövtunn handling som beskrevs som ”Pocahontas in Space”. Det var inte för handlingen som filmen blev känd. Det var effekterna.

Precis som när filmen var ny fokuserar man på effekterna, istället för storyn. Min första 3D-film var Resident Evil: Afterlife och även om den filmserien aldrig varit ett narrativt mästerverk, har den ändå hållit ihop bra. Nu fokuserades det istället på effekterna och narrativet läckte som ett såll. Filmen var en excess i att visa upp sceniska miljöer och händelser där 3D-effekterna kunde få fritt spelrum. Känslan jag fick var snarare att man kommit på ett par tuffa set-pieces först och utifrån dem försökt skapa en handling. Effekter framför narrativ, precis som i filmens barndom. Det i sig är inget nytt. (1)

Jag förutspår dock att vi i framtiden kommer att få en helt annan sort tredimensionella filmer, där effekterna faktiskt integreras med handlingen. Vid ett tillfälle då 3D inte längre är ett enkelt försäljningsargument, utan någon som helst integration med filmens dramaturgi (som exempelvis den misslyckade 3D-konverteringen av Clash of the Titans). Men det finns givetvis problem med tredimensionella narrativ.

Det finns en mindre skala av åskådarna som har problem med det tredimensionella seendet - en del är till och med 3D-blinda. Jag oroade mig väldigt mycket för att tillhöra den gruppen, men lyckligtvis var jag inte en av dem. Däremot så ställer både mina glasögon och mitt brytningsfel till bekymmer. För det första som jag märker då jag tar på på mig mina 3D-glasögon är:

  1. det är bökigt med dubbla glasögon
  2. det blir en pina om dina glasögon är smutsiga.

Båda punkterna ger mig ett externt hinder att faktiskt njuta av en tredimensionell film, till skillnad från en vanliga sådan.

Sedan kommer nästa fel: jag måste  hela tiden hålla mina ögon fokuserade, så att inte mitt brytningsfel tar över. Sker det får jag direkt problem med att se filmens tre dimensioner. Eftersom jag måste fokusera ögonen genom hela filmen innebär det också att jag får en huvudvärk på köpet. Det finns med andra ord problem med ett tredimensionellt berättande, eftersom det innebär att det krävs mer från en tittare. Nu i början har filmerna en attraktionskraft i och med att det står ”3D” på filmen, men när nyhetens behag lagt sig är det ett hinder i sig.

Även om jag låter negativt inställd till filmer i 3D så är jag inte det. Jag tror att de har en funktion att fylla längre fram i immersionsskapandet hos åskådaren. Att verkligen kunna skapa illusionen av att man faktiskt är där. Ju mer filmer som görs i 3D, desto mer kommer både teknologin och narrativ-intergrering i filmen att utvecklas. Då man äntligen lyckas förena teknologin med ett riktigt berättande - ja, det är då som tredimensionella filmer kommer att bli riktigt, riktigt intressanta. Men än så länge är tekniken ny och det lär dröja innan vi verkligen får se vad vi kan göra med 3D-tekniken.

1 = Tom Gunning diskuterar i sin essä Attraktionernas Film. Tidig film, dess åskådare och avantgardet hur den tidiga filmen gick från att vara en attraktion till att bli narrativiserad. Det bör påpekas att Gunnings resonemang har ifrågasatts av andra teoretiker, men jag finner hans resonemang ändå relevant. Särskilt eftersom det syns klara likheter mellan såväl filmens som  datorspelens utveckling, vilket i mina ögon stärker Gunnings resonemang.
För vidare information hänvisas läsaren till Gunnings skrift (Gunning, Tom. ”Attraktionernas Film. Tidig film, dess åskådare och avantgardet” ur: Andersson, Lars Gustaf & Hedling, Erik (red.). 1995. Modern Filmteori 1.).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>